Bakslaget
Jag visste att det skulle komma någon gång, bakslaget. Stunden då tårarna som legat och väntat bakom ögonlocken dansar ner för mina kinder. Då man inser hur mycket perfektion har värde i ens liv. Den dagen man inser att man har en vän som bryr sig, som aldrig släpper taget - trots att jag inte orkar. Det är jobbigt att inse att jag har ett värdelöst kärleksliv och kommer förmodligen aldrig kommer att få ett igen. Hur fan kunde han egentligen bränna mig? Hur fan kunde han kracka ner mig så otroligt?
Jag kanske kommer att må bra om någon dag eller så, men tills dess gråter jag i min ensamhet.
Jag måste få göra det.
Kommentarer
Trackback
